För ett dygn sedan fanns förhoppningarna kvar. För ett dygn sedan var vi segervissa och såg Sverige en skräll ifrån att spela en EM-final. För 21 timmar sedan var det över på en sekund på ett av de allra svårsmälta sätten någonsin. I efterklokhetens dunkel. Tänk om.
Twitter exploderade i åsikter. Kommentarsfält stängdes. Känslor svämmade över.
Det var en sådan kväll som ingen hade föreställt sig.
Som ingen riktigt trodde skulle uppenbara sig.
Sverige hade tagit sig till åttondelsfinal som etta i en grupp de egentligen inte borde vunnit.
En Jönssonligan typ av kupp och ett förberett men alltför naivt försvarsspel gav en poäng mot Spanien.
En bättre start och en sämre avslutning gav tre poäng mot Slovakien.
Ett flyt, på gränsen till EMs största slarv och ett desperat motståndarlag gav seger mot Polen.
Så stod Sverige där utan supportrar i Glasgow och skulle spela hem åttondelsfinalen mot det lag som tog den allra sista platsen till utslagsrundorna.
Andrij Sjevtjenkos Ukraina hade lite oturligt kammat noll mot Nederländerna och uddamålsvunnit mot Nordmakedonien.
Men de hade – precis som Sverige – identifierat vad som behövde göras.
Och de spelade efter sina förutsättningar.
Mot Polen gjorde Sverige många saker bra men blev passiva, bjöd Robert Lewandowski på både omställningar, ytor och frilägen. Likväl var blågult inte direkt några favoriter i någon av gruppspelsmatcherna.
Så kom Ukraina och så kom åttondelsfinalen och alla räknade med att Sverige skulle vinna.
Och Sverige la favoritskapet på axlarna, rättade till och gav sig ut i en match de faktiskt trodde på själva.
Kristoffer Olsson kom äntligen rättvänd och tog fram bollen.
Albin Ekdahl var som alltid både längst fram och längst bak.
Alexander Isak och Dejan Kulusevski ville ha boll men fastnade alldeles för ofta i samma rörelsemönster.
Mykola Sjaparenkos yttersida var det sötaste av fotbollsgodis och medan det svenska försvaret fäste blicken på Andriy Yarmolenko tackade Oleksandr Zintjenko för möjligheten.
Emil Forsberg var en av tre svenska spelare som kommer undan med hedern i behåll.
Inte bara mot Ukarina.
Utan hela EM inräknat.
Fyra matcher – fyra mål och sprängfylld med både mod och självförtroende.
Heorhiy Bushchan räddade frisparkar. Robin Olsen avslut.
Ukraina träffade stolpen.
Emil Forsberg träffade stolpen.
Och ribban.
Vissa matcher förtjänar man att vinna.
Vissa matcher vinner man. Punkt.
Sverige hade känt det sistnämnda. Nu var rollerna omvända.
Återigen tappade Sverige initiativet, orken och pressen med två forwards som blev hängandes högt upp.
Två ytterbackar med kramp.
En vilt satsande mittback och ett blodrött kort direkt från VAR-skärmen.
Sverige borde avgjort under ordinarie tid. Istället 11 mot 10 och ett landslag som hängde mot repen i nästan hela förlängningen.
De sjönk ännu längre ner, sparkade hål i luften och lämnade gång på gång Ukrainska spelare alldeles för fria i farliga ytor.
Om det låg i luften? Tja, det kom inte som någon skotskt nattchock när Artem Dovbyk nickade in 2-1 med minuten kvar.
Är det så här det känns att bli bestulna? Om än rånade när ytterdörren redan olåst stod på glänt.
Sett till hur Sverige har agerat under det här mästerskapet är det knappt godkänt. Ojämnheten både individuellt och som lag räddades av marginaler och sena avgöranden. Så kanske var det en hånfull ironi att ett dåraktigt misstag ledde till en kollektiv kollaps och utslagning.
Det var knappast de första misstagen. Men när Sverige vinner matcher och kliver vidare syns det inte – det pratas inte om det. Oavsett om det är en mittback som slår bort passningar eller en överhypad anfallare som inte gör mål. Sverige vaknade för sent i det här mästerskapet.
En kvartsfinal hade räddat det också.
Istället uttåg på ett av de allra svårsmälta sätten någonsin.
Fotbollen kanske är rättvis trots allt.