En semifinal som kunde varit en final och en match som aldrig verkade vilja ta slut. Italien-Spanien blev sådär bra som alla hoppades men som ingen vågade tro på. Ingen var ju värd att åka hem men någon var tvungen. Då spelar matchbild och statistik ingen roll.
Det tjatades nästan till döds under den första 20 minuterna om Spaniens bollinnehav – på ett sätt att man nästa kunde tro att det var så segraren skulle utses.
I så fall hade Sverige förlorat på knockout redan efter de första minuterna skickats hem.
Men det har ju varit Spaniens DNA de senaste 15 åren. Det som startade med Pep Guardiolas Barcelona. Eller ja, det var ju mer eller mindre samma lag.
Det här mästerskapet har Spanien knappast imponerat. Men löst situationerna de ställts inför.
Italien har spelat oitalienskt framförda av en snart pensionerad Giorgio Chiellini.
Giganter? Ja visst, utan tvekan. Lika lätt som den benämningen är det att omedvetet jämföra med Italiens VM-guld 2006 eller Spaniens 2010.
Som att man undrar varför Charles Puyol och Alessandro Nesta inte spelar från start.
Ändå två nationer vars supportrar förväntar sig medalj. Kanske kan historiken tynga ner dem.
Det är fortfarande världsstjärnor.
Men nostalgiskt inte alls på samma sätt. Även om Spanien har en F. Torres på topp.
Det kanske säger mer om mig än världsfotbollen.
Italien började i Rom – Spanien började i Sevilla.
England började i London – Danmark började i Köpenhamn.
Det säger också någonting om ett mästerskap där ingen men nästan alla hade hemmaplan.
Nu var alla fyra samlade i Englands huvudstad.
En semifinal som kunde varit en final men en match och en första halvlek som lyftes fram av 60.000 på Wembley. Så mycket betyder supportrarna – så mycket har publikens alla känsloyttringar saknats under de viktiga matcherna. Under alla matcher.
Både Spanien och Italien bjöd upp, växlade upp och accelererade upp mot den brittiska sommarkvällen – det här var en match ingen av dem ville förlora för att de inte vågat.
För att de inte försökt.
Spaniens insticks-bonanza borde såklart ha gett utdelning och det tog 45 minuter innan Italien fick ett avslut på mål. Ändå kändes det inte så. Det var en halvlek som gärna att fått fortsätta.
Fördel Spanien. Men är det någonting vi historiskt lärt oss alldeles för många gånger är det att aldrig någonsin räkna bort Italien.
Då behövdes det inte mer än ett frenetiskt Spanienanfall och en energisk italiensk kontring förrän den blå delen av finalarenan skulle explodera.
Tre passningar framåt.
Pang.
1-0 Italien.
Mitt i allt det där kändes det liksom varken förvånande eller orättvist.
Så när Italien fått matchen dit de ville. När statistiken och spelet var vänt till deras fördel.
När det var ett sådant läge där Italien inte tappar matcher.
Från ingenstans grävde Alvaro Morata fram ett väggspel och så stod det plötsligt 1-1.
Den ifrågasätta. Lika viktigt för honom som för Spanien.
Och det syntes ända till Madrid.
Det hördes ända till Madrid.
Via Turin.
Förlängningarnas EM och det verkade inte som att fotbollskrafterna ville att matchen skulle ta slut heller utan att pressa ut de sista av känslor. 90 välspelade minuter med ytterligare en halvtimme i korgen.
En förlängning gift med riskminimering? Nä.
Dani Olmo sprang och sprang och då spelade det ingen roll om det var Rafael Toloi eller domare Felix Brych som stod i vägen. Mycket handlade om honom.
Mycket handlade om en revanschjagande Morata.
Men när det väl skulle avgöras var det han som missade.
När Jorginho Alaskakallt lurat ner Unai Simon och rullat in den sista straffen hade Italien på nytt vunnit.
Det var två olika typer av tårar.
Ingen var värd att åka hem. Men någon var tvungen att göra det.