Football’s coming home mot vi er røde vi er hvide.
VM 1966 mot EM 1992.
Det här handlade lika mycket om vad som hänt och hur mycket vatten som vunnit under broarna som att just de här två nationerna var ett steg ifrån att nå en final.
Två landslag som tagit sig hit på olika sätt. Ett med noll insläppta mål – ett annat som började den här turneringen i sorg och med två raka förluster.
När 53.000 engelsmän först välkomnade lagen med Sweet Caroline och sedan vrålade ut God save the Queen var det ytterligare en påminnelse om hur intetsägande fotbollsmatcher är utan publik. Nu stod de här på Englands nationalarena och var 90 minuter ifrån en final och en chans för en personlig revansch på den vendetta Gareth Southgate straffade till sig i finalen 1996.
England klev in i sin sjätte match i det här mästerskapet – den femte på Wembley. Favoritskapet?
Det hade de inte kunnat snacka bort på något språk alls.
Likväl – det är inte så att England 2021 utstrålar ett hot som gör att alla andra lag lägger sig platt mot dem.
Respekten har svalnat och det är nog bara engelsmännen själva som tror att de är oslagbara.
Spelar du en semifinal är du inte ett dåligt lag.
Om nu någon trodde annorlunda bara för att Danmark är en mindre fotbollsnation än Frankrike, Belgien och Spanien.
Men skulle England missa den där finalplatsen efter en väg hit där de aldrig behövt 100-procentiga insatser – då kommer det nog aldrig att hända.
Allt som kunde gå rätt hade gått rätt.
Från Uefas förslag till att spela överallt och att få en drös hemmamatcher till överkörningen mot Ukraina i kvarten.
Det eviga tjatet om att fotbollen skulle hem.
Nu. Skulle. Den. Fan i mig. Hem.
Kasper Schmeichel fick fråga hur gärna han ville att fotbollen inte skulle hem till England. Han svarade att han hellre fokuserade på vad det skulle betyda för Danmark att ta sig vidare till en final.
Jag tror inte han ljuger.
Men jag tror att Danmark mycket väl pratat om hur mycket de vill krascha festen.
Om inte för att Schmeichel inte ska vara sämre än farsan.
Det är knappast så att engelsk fotboll och Premier League är något okänt för de danska spelarna.
Skadeglädje och så vidare.
Danmark väntade in, lyfte fingret och kände vart det blåste.
Okej, då vet vi hur vi ska göra. Då vet vi hur vi ska spela.
Danmark flyttade upp, vågade, ställde om och vann först en frispark. Sedan en till.
Sedan stegade Mikkel Damsgaard och dundrade in 1-0 och England hade släppt in sitt första mål det här mästerskapet. Motstånd och publiktryck? Äh, ju större de är desto tyngre faller de – Danmark brydde sig inte alls, trodde på sig själva och såg till att Gordon Banks fortsatt är rekordhållare.
Raheem Sterling hade försökt både en, två och tre gånger.
Den fjärde parerade Schmeichel och det gick såklart att tänka att det var den typen av match.
Det dröjde inte länge innan tanken slogs ner.
Harry Kane till Bukayo Saka och ytterligare ett EM-självmål och England var back to business.
Det kändes aldrig nervöst. De engelska spelarna rättade till benskydden och gnuggade på – då kom också utdelningen.
2020/21 har knappast varit Sterlings klubblagsår och det var inte direkt hans namn som experterna kritat ner först när gissningsleken inför EM-truppen sattes igång.
Förtroendet från Southgate har tackat för, kanaliserat i sina ben och sprungit in poäng ända från start.
På tal om vad mål gör med en fotbollsspelare och människa.
Vi fick se en andra halvlek som rusade igång med expressfart – om lagen igår släppte på bromsen ville England och Danmark inte vara sämre.
England hade inför semifinalen inte släppt in något mål, men det var inte de defensiva insatserna det pratades om.
Så varför skulle de ändra nu?
Och det var nervösa blickar och ansikten i händer varje gång England fick en fast situation i närheten av det danska straffområdet. Med all rätt.
England skickade in inlägg, instick och avslut. Men ett desperat England tog stopp mot en trebackslinje ackompanjerad av Kasper Schmeichel. Och för första gången under den här turneringen tvingades England att prestera på riktigt.
Ovant? Ja, lite kanske. Det var ingen som klarade av att dyrka upp det danska låset.
England spelade sitt handbolls-anfall med Kane som mittsexa och när väl Sterling dansade förbi i straffområdet kunde Danny Makkelie inte låta bli att blåsa hur lite kontakt det än var.
Om det nu hade varit någon kontakt över huvud taget.
Straffbom och mål på returen.
Danmark fick hela världen med sig efter de fruktansvärda minuterna på Parken i Köpenhamn. Jag tror inte ens de själva trodde på att de skulle stå på Wembleys innerplan tre veckor senare i en semifinal.
De föll efter en av de allra värsta avslutningarna – framförallt här och nu. På det sättet. I en semifinal som Schmeichel gjort till sin. Hedersamt spelar ingen roll just nu, inte ikväll. Men ge det några dagar efter finalen så är det Danmark vi kommer att komma ihåg. Rödvitt från början till slut.