De kom, de sågs, de mosade Italien med 5-0. Det som såg ut att bli en liknande matchbild som mot Sydafrika förvandlades till den absoluta motsatsen och skickade Sverige till åttondelsfinal med ett helt annat självförtroende.
Ett tydligt favoritskap i söndags.
Ett mindre favoritskap i dag.
Att det var en måstematch är lite att ta i, men det borde funnits en intern vilja att prestera bättre i och med den krampaktiga premiärsegern trots det där om att en premiär alltid är en premiär.
Jag tror alla mer eller mindre var överens om att matchen mot Sydafrika inte var tillräckligt bra på många nivåer. Men precis som de kritiserades då – lika mycket ska de hyllas nu.
Ändå såg starten ut som i lördags med ett oorganiserat presspel och ett panikslaget försök till speluppbyggnad. Filippa Angeldal och Elin Rubensson stod still, ville inte ha boll och tvingade backlinjen till chansartade långbollar ingen svensk kunde göra något med och Zećira Mušović släppte både en och två farliga returer. Det var elva individuella insatser där ingenting satt ihop med ett slarvigt passningsspel som främsta problem.
Skillnaden då mot nu var att Sverige hittade ett sätt att komma in i matchen i tid – på ett sätt som blev helt och hållet matchavgörande.
De fortsatte att lägga majoriteten av anfallen åt höger och när väl Fridolina Rolfö fick ett par chanser var det som att lossnade mentalt. Fasta situationer är en del av fotbollen och ett alldeles ypperligt sätt att såväl skapa målchanser som att göra mål. På samma sätt som att det nödvändigtvis inte behöver vara fult eller negativt med längre bollar – det gäller att spela utifrån sina förutsättningar och utnyttja sina egna styrkor.
Efter 1-0 var det som att Sverige krånglade ur parkeringsbromsen och lät känslan och flowet trumfa en eventuellt tyngd på axlarna. Prestationskrav blev prestationslust som Hanna Marklund beskrev i sitt sommarprat.
Sverige ville prestera.
Sveriges skulle prestera.
Och som de gjorde det med en ökad intensitet, ett tydligare presspel och ett momentum de slöt kring sina fingrar. På sju minuter hade Sverige gjort tre mål och stängt igen den här matchen.
När Jonna Andersson hittade huvudet på Amanda Ilestedt för miljonte gången och 3-0 blev 4-0 trodde inte ens Italien på det längre och resterande 35 minuter kunde Sveriges spela ut. När Rebecka Blomqvist både smart och snyggt (mest smart där varje aktion är oerhört bra uträknad) rullade in 5-0 efter ett skolboksexempel på en klassisk kontring jublades det nästan mest.
Johanna Rytting Kaneryd skötte det mesta mot Sydafrika. Den här gången blev hon avlastad men är Sveriges bästa spelare i det offensiva en mot en-spelet.
Stina Blackstenius fick mer att jobba med i djupled och sprang på precis allting men fick för sällan det understöd som behövdes från mitten.
Kosovare Asllani gjorde det åter bra i det felvända spelet men är för ofta för omständig när Sverige ska spela upp eller vända spelet. När hon släpper på få tillslag hittar hon insticken – som hockeyassisten till Blackstenius 3-0.
5-0 var knappast ett resultat någon såg komma. Framförallt inte med tanke på hur inledningen såg ut. Ändå känns det som att Sverige har mer att ge.
Som att maskineriet precis puttrat igång.
Självförtroendemässigt är det lika viktigt att både Rolfö och Blackstenius spräckt målnollan och Kaneryd och Asllani assisterat.
De låsen är uppdyrkade och åttondelsfinal-platsen är bokad med en match kvar.
Om inte det funkar är kärlekshistorien mellan Anderssons vänsterfot och Ilestedts panna alldeles tillräcklig.