Tätare matcher i slutspelet? Spanien var fortfarande Spanien men lite mindre Spanien än vanligt och då spelade det inte roll att Schweiz var obesegrad gruppetta. Nu är alla livlinor använda, gruppspelet är historia och eventuella kriser är lagda till handlingarna.
Det var en del snack om om favoritskapens insatser efter den första omgången.
Bland skrällar och svaga inledningar.
Underprestationer och överprestationer.
Norska kriser lite överallt.
Det tog tvärstopp för Norge, England hade stora problem med Haiti och Frankrike kryssade mot Jamaica.
Samtidigt som Brasilien körde över Panama, Tyskland mosade Marocko och Japan dansade förbi Zambia.
En första omgång i ett VM och det kändes lite som att vi glömde bort hur en sådan första omgång kan vara. Det kändes som att det inte fanns något mellanting – det var katastrof eller eufori.
Framförallt rekordpublik på Nya Zeeland, i Australien och två värdnationer som gav Oceanien någonting att se fram emot ytterligare.
Besvikelsen över att se sitt land göra en dålig insats blev redan efter en match en uppförsbacke och en krisstämpel. Solklara segrar blev ett första steg mot en final och ett VM-guld.
Så ska det väl vara.
Tro, hopp och förtvivlan i ett fotbollsmaniskt virrvarr.
En match gör inget VM och heller inte den här gången. Att kvaliteten höjts generellt går att se på de flesta grupper. Japan, England och Sverige var de enda tre lagen som tog nio av nio poäng i gruppspelet och egentligen var det bara Japan som spelmässigt imponerande över tre matcher.
När knivarna var mot fotbollsstrupen lyckades Australien och Norge krångla sig vidare. Kanada och Tyskland gjorde det överraskande inte.
Och så de positiva överraskningarna i Colombia och Sydafrika.
Men tyngst föll Brasilien.
Nej.
Tyngst föll Marta Vieira da Silva i hennes sjätte VM. Mitt i hennes fotbollsmardröm lämnade hon mästerskapet med ett brandtal rakt in i världens fotbollssjäl. Ett sådant som alla fotbollsspelare, alla supportrar borde se och ta till sig. Det var inte alls så här det skulle sluta för henne. Men det gjorde det – på gott och på ont.
Fifa har inte gjort sig kända över att göra bra saker, framförallt inte när det kommer till fotbollen på damsidan. Men med hela gruppspelet i hamn så fick utökandet av antal lag en positiv utgång och ett bevis på att utvecklingen är här och nu – att den snurrar allt snabbare.
Inte bara att de lägre rankade lagen har en bättre organisation på planen och destruktivt kan störa världsnationerna. Utan också för att de mer och mer kan och vågar ha ett eget spel.
Det sporrar de själva. De sätter press på övriga att inte slappna av.
De visar att det går att nå världens största scen även om du är från Costa Rica eller Vietnam.
Framförallt ger det unga tjejer chansen att drömma världen över.
Det var världens ände för Marta.
Men det kommer att fortsätta.