Om det ena laget vunnit VM och det andra EM så borde USA och Nederländerna vara de lag som möts i en final.
Två lag som varit i de två senaste finalerna i mästerskapen.
Ändå skiljde det en atlant av rutin mellan dem.
När det väl gällde så var det erfarenheten som avgjorde.
Den amerikanska anstormningen uteblev men tyngden från två raka VM-finaler gjorde sitt inför ett fullproppat Stade de Lyon ackompanjerat av en blåsorkester-version av DJ Ötzis millenniumplåga.
Det tog nästan en halvlek innan USA tråcklat sig igenom den Nederländska defensiv som inte hittade varken lugn eller tid för att göra något annat än att slå långt och hoppas på det bästa.
Sari van Veenendaal stod rätt både en, två och tre gånger och höll kvar sitt Nederländerna.
Vivianne Miedema gick på de långa bollarna, underhöll det amerikanska försvaret och gjorde det hon kunde för att ge sitt landslag tillräckligt med andetag mellan USAs anfallsförsök.
Det var en match som vägde fram och tillbaka.
Det kändes lite som en match där Nederländerna faktiskt kunde hota.
Det är inte mycket som varit konsekvent i det här mästerskapet men dueller där spelare sprungit eller hoppat in i dobbar har (efter VAR-bedömningar såklart) blivit straff.
När Morgan by van der Gragt högerben nått sådär högt och när Alex Morgan fallit till marken kunde det inte bli något annat än en straff.
De som vinner de största finalerna har de spelare som helst syns och de som kliver fram när det behövs.
Megan Rapinoe la bollen till rätta på straffpunkten, klev fram och visade lika mycket kyla som mot Donald Trump.
Megan Rapione har betytt så otroligt mycket för det här landslaget och hon har under hela turneringen visat vad det här mästerskapet betytt för damfotbollen.
För jämställdheten och politiska ställningstagande om en bättre värld.
När Rose Lavelle därefter visade en stunds teknisk briljans och hittade det bortre hörnet var det en period på sju minuter som såg till att skicka det andra raka VM-guldet till USA.
Visst fanns det någonstans en förhoppning att Nederländerna skulle rucka på USA. En skräll och någonting annat än det alla trodde på när Frankrike klev ut mot Sydkorea i VM-premiären den där Pariskvällen för exakt en månad sedan.
Men ibland så håller favoriterna och ibland finns det en logik.
Nederländerna spelade sin allra första final i sitt andra VM-slutspel någonsin efter att ha fallit i åttondelsfinalen i Kanada 2015.
USA vann sitt första VM-guld 1991 och tog sitt fjärde guld på åtta VM.
Historiskt på det sättet att de är blott den andra nationen att vinna två mästerskap i rad.
När Nederländerna samlades efter matchen var ringen formad som ett hjärta.
Det var antagligen en tillfällighet men säger ändå någonting om en nation som gått från ingenting till en EM-titel och en VM-final på fyra år.
Samtidigt – på andra sidan.
USA var favoriter från början och presterade också därefter.
Det är en prestation att lyfta fram.
Det är betydligt svårare att bli jagad än att jaga.
USA vann med sina hjärtan och sina själar och skrev historia i Frankrike och när Carli Lloyd lyfte pokalen och skickade den upp mot den varma Lyonhimlen kan vi bara tacka för showen.
När det väl gällde så vägde rutinen och erfarenheten tyngst.
När det väl gällde så var USA bäst och befäste den där förstaplatsen som är högst upp på både VM-pallen och nationsrakningen.
Rättvist? Ja, för en gångs skull var det ju faktiskt det.
I en turnering som kommer gå till historien.
I en turnering som bröt mark, tog kliv och kommer att förändra alla kommande mästerskap på damsidan.
Det här var ett steg in i en nutid kantat av framsteg.