Allt är inte guld som glimmar

“Det är en jävla skillnad att bli tre eller fyra. Vi ska göra allt vi kan för att knipa bronset nu”.
Nilla Fischer var lika tvärsäker där som hon var när hon satte fram huvudet och räddade Sverige från en förlängning.
Det är sådant som vinner medaljer och Sverige vann ett brons snarare än någonting annat.

Då kan de engelska spelarna säga vad de vill om hur oviktig den här matchen var. Sverige borde ju varit i den där finalen och England kunde varit det – men nu möttes de på andra premisser men tävlade likväl om en medalj i ett världsmästerskap.

VM i att hålla färgen, tyck synd om mig jag är ensammast i Sverige.
Hade England ställt upp i ett sådant mästerskap hade de inte ens tagit sig förbi ett eventuellt gruppspel. Att negligera en medalj gör ett lag som kommit fyra och det behövs inte någon större transparens för att se igenom ett sådant försök.

Sverige hade kannat p… Förlåt, kopplat på redan från start och gjorde ytterligare en taktiskt väl genomförd halvlek och förkunnade att de omställningslika fotbollsmatcherna är till deras favör.
England tryckte på, Sverige tryckte tillbaka, Sverige sprang i djupled och efter 22 minuter stod det 2–0 och ingen kunde säga någonting om att det var orättvist.
Sverige spelade ut allt de kunde och gjorde det på ett sådant sätt att Phil Neville knappt hann knäppa västen innan han var tvungen att hitta på någonting för att hitta tillbaka i matchen.
En mer direkt fotboll, ett hål bakom Magdalena Eriksson och lite för mycket yta i straffområdet.
Fran Kirby behövde inte mer än så för att reducera och ge England den där energin de saknat under matchen första halvtimme.

Det finns inget svårare än att leda med 2–0 – och så vidare.
Rädslan att släppa in ett kvitteringsmål och att ha tappat ett dubbelt målövertag.
England såg paniken, flyttade fram och gjorde allt de kunde för att utnyttja en svensk oreda och mitt i det där vände Ellen White runt prickade in 2–2.
Domaren måttade TV-tecknet i luften, överlade och konstaterade att anfallare tagit med sig bollen med en strumprullar-hands.
Ingen svensk spelare verkade ha uppmärksammat det men tackade och tog emot att de fått en chans till att försvara ledningen.
En chans de tog och en chans de aldrig släppte.

Både på herr- och damsidan har vi förälskat oss i en kollektivism och en organisation där millimeter-detaljering är det att luta sig tillbaka mot när det börjar blåsa kring det egna straffområdet.
När Sveriges startade den andra halvlek utan vare sig Fridolina Rolfö eller Kosovare Asllani gjorde Peter Gerhardsson och hans ledarstab det han var tvungen att göra.
De som han och alla spelare vet fungerar.
Det som de är bekväma med att göra.
Att taktiskt, fysiskt och mentalt göra precis allting för varandra.
Tillsammans.

England (som anföll och försökte trots att det här matchen inte betydde någonting i deras ögon) ägde bollinnehavet men förmådde inte att göra något konstruktivt med den.

När chansen väl dök upp och när Lucy Bronze fick sitt volleyförsök stod en verumsk skalle i vägen.
Nilla Fischer spände nacken och såg till att Bronze inte fick något brons – rättade till hårbandet och joggade upp för att hålla linjen som att det vore det mest självklara i världen.
Det är ju hennes jobb att stoppa bollar.

England siktade på finalen, visade att de är på väg att bygga någonting stort och långsiktigt men vann ingenting.
Sverige kom till Frankrike med frågetecken om form och det offensiva spelet, manövrerade ut Tyskland tillsammans med en handfull lag med högre rakning och vann en bronsmedalj.

Efter en månads världsmästerskap lämnar Sverige Frankrike med en vinst i den sista matchen, som bronsmedaljör för tredje gången och med en prestation som innebär att de är världens tredje bästa lag i en tid där damfotbollen på alla håll och kanter expanderar.

Så visst är det en jävla skillnad på att bli trea eller fyra.