Mellan Lyon och Nice

Lyon fick till slut se sin virvlande assist-drottning från Utrecht. Shanice van de Sanden kom in, sög åt sig varenda partikel av energi och såg till att beröva Sverige på chansen till revansch.
Sverige vågade men föll. Vad det nu är värt för stunden.

Det var en match där världen höll Nederländerna som favoriter.
Att landet där uppe i norr är skrällen och en nation som haft sin storhetstid – de som halkat efter och sett alla andra springa om.
Där de svenska spelarna skickade en gänga till media att laget själva trodde mer på dem än vad media gjorde.

Där klev en superfokuserad Caroline Seger ut i värmen på Stade de Lyon till en semifinal som andades svensk optimism och övertygelse om att nå den allra största av matcher.

Lina Hurtig ersatte den avstängda Fridolina Rolfö och visade omgående att hennes snabbhet och styrka utmanade ett avvaktande Nederländskt försvar. Nathalie Björn skulle spela istället för Elin Rubensson men kände av sin feber, avbröt uppvärmningen och så blev det ingenting med Peter Gerhardssons ändring.

Och det var kontrollerat, påhittigt och roligt och Sverige visade att man vågade och utnyttjade ett självförtroende som bara växt desto längre turneringen gått.

Stina Blackstenius löpte i djupled och avslutade, Lina Hurtigs tåfjutt reflexräddades av Sari van Veenendaal och Nilla Fischers träffade stolpen.
Det var ett centralt mittfält som Kosovare Asllani och Caroline Seger ägde och två yttre korridorer där både Lina Hurtig och Sofia Jacobsson tog ett förträffligt ansvar.

Kort och gott: Sverige var bättre än Nederländerna och om England–USA kändes som en final så var den här matchen… Inte riktigt som en final.

Det var först när Shanice van de Sanden kom in som Oranjeleeuwinnen flyttade upp, skapade chanser och satte nervositet i det svenska laget.
Det här är ju hennes arena och det är hennes stad och när det svenska laget inte riktigt orkade hålla uppe pressen var det hon som eldade på de orangeklädda läktardelarna.

När 90 minuter passerat så kom den korta pausen inför förlängningen som ett läge för Sverige att andas.
Intensiteten hade spelat ut sin rätt och när alla ordinarie minuter var spelade så hade Nederländerna energi och Sverige inte.
Det passningssäkra mittfältet tappade både boll och yta och de chanser som skapades vaskade Stina Blackstenius själv.
Stress och felbeslut.
Så trots allt en Nederländsk kombination, ett Jackie Groenen-avslut och 1–0.
Blytungt och nedslaget.
När det väl skulle flyttas fram för en kvittering uteblev allt vad tryck hette och ett Sverige vars anfallsidé gick ut på att hitta ytor bakom motståndarens backlinje fick alldeles för stora problem.

Det som såg så bra och lovande ut för svensk del slutade i en match som Sverige borde ha vunnit.
Det var en match där Sverige borde gjort mål.
Det handlar såklart om att utnyttja sina chanser och sina övertag och spela på det sättet som behövs för att just vinna.
Nederländarna har inte spelat den vackraste fotbollen i det här mästerskapet men är ändå framme vid slutdestinationen. Det säger någonting om flyt, marginaler och att lyckas likt förbannat. Ni vet det där om att hitta sätt att vinna fotbollsmatcher på.
Då spelar det ingen roll att Sverige spelade bättre fotboll. Då är det ointressant vad statistiken säger.
Det finns en rad som står i historieböckerna: Nederländerna 1–0 Sverige.

Sverige spelar inte final på söndag.
Sverige får inte chans till revansch mot USA.
Ibland är fotbollen precis så här obarmhärtig.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.