“I’m not going to the fucking White House”

Vråla ut nationalsången och hämta in så mycket energi det bara går och samla ihop den för allt vad en finalplats är värd. USA gav allt och fick allt. England gav allt men fick inget.

En svensk förbundskapten sa att mål förändrar matcher och gör du första målet så har du större chans att vinna fotbollsmatcher.
Frikoppla och lägg i en högre växel än motståndaren.
USA gjorde det först.
England gjorde det näst först.
1–1 efter 19 minuter och ingen av dem var beredda att rucka på de effektiva starterna som tagit dem hit.

Ingen Megan Rapinoe som gjort fem mål på fyra matcher men en Christen Press som inte gjort något.
Och visst pratade vi om den där logiken?
Kelley O’Hara slog ett inlägg och Christen Press tackade för förtroendet.

Megan Rapinoe har ju ägnat tid åt annat än bara fotboll den senaste veckan. Profilerna i damfotbollen tar striderna när de kommer och Rapinoe är inget undantag.
Den här gången heller.

2016 gick quarterbacken Colin Kaepernick ner på knä under nationalsången för att uppmärksamma våldet mot svarta i USA och det som samlades under Black lives matters. Megan Rapinoe gjorde samma sak – en aktion som slutade med att det amerikanska fotbollsförbundet svarade ett tvång att samtliga spelare skulle stå upp.
I premiären mot Thailand stod hon upp men visade med sin tysta och sammanbitna min att hon inte tänkte vika sig.
“Ett sorts ‘fuck you’ till alla sorters orättvisa Donald Trumps kabinett står för”.
Ofta är det ju så att om någon kliver på en tå som gör ont så kommer det en reaktion.
Om någon kritiserar något som är sant så kommer det en försvarsreplik.
Megan Rapinoe fick frågan hur hon såg på ett eventuellt besök till Vita Huset och svarade precis som hon tyckte: “I’m not going to the fucking White House”.

En pathos-osande retorik byggd på känslor och förtryck som satte hårt mot hårt och träffade presidenten mitt i solar plexus. En fortsatt solidaritet och missnöjesyttring som aldrig kommer att tystna.

Megan Rapinoe fick och behövde aldrig komma in och hennes USA löste det där ändå.
Alex Morgan firade 30-årsdagen med att nicka in Lindsey Horans inlägg och bli historisk som den första spelaren att göra ett VM-mål på sin födelsedag.
England och Ellen White försökte, fick ett kvitteringsmål bortdömt för offside, ropade på straff och fick också en efter alldeles för många minuter granskning som Steph Houghton missade.
Det här var en match som lika gärna kunde varit en VM-final – en match mellan världsmästerskapets två bästa lag.

Det kunde ha blivit en kväll där USA inte gick till sin tredje raka final men ska man som lag ta sig dit och förbi de regerande mästarinnorna måste marginalerna vara med en. Då måste elvameters-sparka utnyttjas.

Det här kunde ha blivit en kväll där England tog nästa fotbollskliv på landslagsnivå men den här gången vägde världsettans rutin och lugn tyngre.

Tårar och skratt, två lag som visade både hjärta och själ, en vinnare och en förlorare.
USA är i final igen. England ska spela bronsmatch igen.
Det blev 97 minuter energi paketerat i en semifinal.