En uppgift som ingen löst på nästa två och ett halvt decennium, ett landslag som redan gjort det supportrarna förväntat sig och ett motstånd som inte släppt in ett enda mål i 2019 års världsmästerskap.
Det enda logiska?
Tyskland 1 – Sverige 2.
Värmen och 80 liter vatten.
Det var inte riktigt 40 USA-grader men likväl ett test för vilken av laget som skulle spela smartast för att orka en match på eventuellt 120 minuter.
Spelarna och ledarna hade sitt mantra: Tyskland är inte vad Tyskland varit och är det någonting Tyskland ska slås så är det nu.
Det är klart de trodde på det. De måste de göra i en VM-kvartsfinal även om ungefär allt annat säger motsatsen.
Men när Stephanie Frappart blåste igång på samma arena Sverige regnat bort på i premiären mot Chile var det inte längre bara något de sa. Peter Gerhardssons manskap visade med huvud, fötter och inställning att de inte tänkte lämna någonting åt slumpen.
Mot bra lag behövs inte mer än något enstaka misstag för att bli straffade och när Sverige för ett par sekunder tappade fokus och Lina Magull så hade Tyskland gjort 1–0 och den cyniska instinktiva tanken var att det var klappat och klart, kört och hemgång.
Hjärnan brukar ju fungera på det sättet för att hantera en motgång.
Någon gång ska en historia skrivas om och det spelar ingen roll om det tar 90 minuter, 24 år eller ett halvt sekel.
Sverige ville skriva om den dystra statistiken och klädde den i ett semifinalskt skimmer.
För att våga vinna måste man hittat sätt att vinna på även om det innebär att ta steget bort från sitt eget grundtänk.
Linda Sembrant tittade långt, Sofia Jakobsson sprang och Sverige var tillbaka i en match de såg ut att ramla ifrån.
Sofia Jakobsson slog ett inlägg, Fridolina Rolfö nådde högst, Stina Blackstenius dunkade in Almuth Schults retur och Sverige hade vänt en match som hade blivit deras.
Sedan släppte Sverige aldrig greppet och avvärjde en tysk anstormning och allt det Tyskland sprang, sprang Stina Blackstenius ensam.
Det var en sådan kväll där energin aldrig tog slut.
En sådan kväll där semifinalister och OS-kvalificeringar kröns.
När allt gick vägen och fotbollen var sådär rättvis den sällan är.
Nu finns det bara saker att vinna.
Vare sig det är logiskt eller inte.