Det kändes inte som en OS-final. Det borde varit folkfest och öronbedövande publikljud. Istället var det ett sorl och ljud som blev en tystnad som talade för sig självt. Kanske hade det blivit annorlunda om läktarna inte gapade tomma – det får vi aldrig veta.
En sammanbiten Kosovare Asllani mot leende kanadensiskor under nationalsången.
Jodå. På planen betydde det allt.
Nedanför de tomma läktarna syntes det att det var en match som spelades om guldmedaljer.
Två liknande lag som såg likadana ut i den spelmässiga organisationen.
Sverige rättade till benskydden, kände på motståndet och försökte satte fart framåt med en forwards-trio som skulle hålla den kanadensiska backlinjen sysselsatta.
Det var ett Kanada med respekt för de neongula Svenskaena.
Vinn boll och spelvänd mot Nichelle Prince. Ett enkelt men stundtals effektivt spelsätt.
Det finns vinnande koncept och det finns aldrig några anledningar att ändra dem.
Bollvinst av Caroline Seger.
Omställning på högerkanten.
Cut back.
1-0 och Stina Blackstenius med ett OS-målrekord i bakfickan.
Precis lika säkert som att Sverige därifrån inte släppte någonting åt varken Kanada eller slumpen.
Där kändes det aldrig nervöst.
Där kändes det aldrig farligt.
Sverige klev in i OS-finalen som favoriter och hanterade det på sitt sätt. På det sätt som de jobbar utifrån redan från första minuten mot USA.
Favoriter i en OS-final.
Det var lika välförtjänt som häftigt.
Det blir lätt försiktig och det blir lätt ett bevakande resultat.
Kanada försökte och försökte. Sverige gav tillbaka med samma metod.
Tufft. Lite cyniskt.
Så en sen, onödig Amanda Ilestedt-tackling och ett korrekt VAR-beslut.
En gratischans in i en final Kanada hade svårt att hitta tillbaka till.
Ett kvitteringsmål och en energi-boost.
En utmaning för Sverige att ställa om från försvar till att behöva anfalla.
Och visst blev det en utmaning och visst fick Kanada energi. Men därefter stängt.
Nervöst och lite försiktigt.
Kosovare Asllani fick en möjlighet men lyckades inte.
Kanadas anfall togs bort av svenska försvarare.
Det andades förlängning och en vilopuls högt över det vanliga.
Och för all del vad som är nyttigt.
Kanada kunde avgjort i första förlängningskvarten.
Sverige borde avgjort i andra.
Men fotbollen är sällan rättvist. Nästan aldrig. När de där straffarna väl kom hade Kanada fördel.
Sedan Sverige.
Sedan Sverige igen.
Så stod Caroline Seger där och kunde avsluta det här på det allra vackraste sätt. Men en förträfflig fotbollskarriär som under stegen fram till straffpunkten komprimerades till en guldstatyett.
Men fotbollen ville annat i Yokohama-natten.
Det här skulle ju bli Hedvig Lindahls kväll.
Hon hade det där gamla Kanada-övertaget från VM 2019.
Nu skulle hon vinna OS. Den ena av två drömmar. Sedan skulle hon hem och leva som en vanlig människa.
En ovanlig målvakt.
En vinnande människa.
Det här skulle ju bli Caroline Segers kväll.
Efter rekord i antal landskamper.
Efter bronset 2019.
Silvret 2016.
En glimrande rosett runt en makalös landslagskarriär.
Ett mästerskapsguld brukar handla om att allting klaffar precis samtidigt.
Sverige är ett lag av stjärnor. Ett lag av europeisk erfarenhet, av landskamper och Champions League.
Spelare i sin prime.
Spelare på väg upp.
Spelare som precis tagit klivet till större klubbar i större ligor.
Trots det – ett kollektiv som gör allt för varandra. Som tog sig hela vägen hit tillsammans.
Men det handlar också om marginaler.
Det handlar om förberedelser.
Varken Kanadas eller Sveriges straffar är något att göra utbildningsvideor om.
Sverige vann inte ett silver.
De förlorade ett guld.
Och det kommer svida. Det kommer göra ont ett bra tag framöver.
Ondast gör det för Caroline Seger.
Vi kommer behöva låta det här såren läka av sig självt.
Utan plåster och kompressioner.