Visst går det att skylla på premiärnerver och väder och att lag hela tiden utvecklas och blir bättre – det är också enklare att hitta saker som inte stämde än det som faktiskt fungerade. Men 0-1 blev 2-1 trots allt, utan varken övertygelse eller på ett vackert sätt. Det ska Sverige ta med sig. Det är egentligen det enda som finns att ta med sig.
Det har redan gått att skönja i ett antal matcher där ett lag är en ganska stor favorit.
Avsaknaden av tempo.
Som ett uppställt handbollsanfall mot ett lågt stående försvar – likt Spanien och Danmark.
Hittills är det bara Japan som förvaltat favoritskapet på ett tydligt sätt och tagit vara på att vara så pass mycket bättre.
Att Peter Gerhardsson bestämt sig för att kantra åt höger och överbelasta med Johanna Rytting Kaneryd som organisatör undgick inte någon.
Det var till en början också bara hon som ville och försökte ta sig framåt.
Släppte boll på få tillslag och stack i djupet för att därefter piska in inlägg och inspel.
Elin Rubenssons löpningar från det centrala mittfältet kom för sällan. Stina Blackstenius sprang men fick ingenting att jobba med. Fridolina Rolfö jobbade mest felvänd och varken fick eller tog chansen att komma in i matchen.
Ett kontrollerad bollinnehav utan några slutprodukt där Sverige förlitade sig på hörnor och frisparkar.
Men det gick trögt och långsamt i speluppbyggnaden och det såg ut som att de svenska spelarna hade problem med att underlaget.
Löst och snett.
Okontrollerade mottagningar.
Sverige fick lägga för mycket energi och jobba alldeles för mycket för att de basala och enkla tekniska detaljerna skulle fungera.
Och de fastnade allt för ofta på högerkanten utan att alternera varken centralt eller åt vänster.
Det kändes som för mycket var på chans och stundtals också panikartat där varken backlinjen eller mittfältarna ville eller vågade göra någon konstruktivt med bollen som fastnade på kontrande sydafrikanskor och tillbaka igen.
Hilda Magaias 1-0 var kanske ingen kalldusch men åtminstone ett ljummet skyfall där ett antal individuella misstag låg till grund för ett baklängesmål med ett dåligt uppspel som start, ett tveksamt målvaktsingripande och ett ouppmärksamt positionsspel som slut.
Skam den som ger sig, eller vad säger ni? Det var som att Sverige gett sig fan på att den inslagna vägen skulle fungera. Jag vet inte riktigt om det faktiskt fungerade men Rolfös kvitteringen gav Sverige lite självförtroende och möjligheten att undvika en nattsvart premiär.
Variationerna blev lite fler men tempot fortsatt lågt och passningsspelet för dåligt och slarvigt trots byten och förändringar. Sverige saknade Caroline Segers spelartyp som kunde diktera, styra och ställa. Nu var det elva spelare som förlitade sig på att någon annan skulle ta ansvaret.
Det är en styrka att vända matcher oavsett matchbild och ska vi prata rättvisa så var Amanda Illestedts 2-1 inte oförtjänt på något sätt. Sveriges hade samlat ihop till det efter tolv hörnor och lika många frisparkar.
Lägg ner premiärnerverna i samma box som de tre poängen.
Härifrån kan det bara bli bättre.
Det måste bli bättre.
Den kravställningen ska vi ha.